Drömmer om drömmar

2015.... Hur gick det ens till? Nyss skulle jag börja sjuan, det var tre år kvar tills det ens var dags för mig att skicka in min ansökan om att bli utbytesstudent och få åka till USA. Jag skulle fylla femton och det var värsta stora grejen, inte fylla arton och börja tänka på körkort och allt sånt. Det var inte dags att planera vilka väskor eller hur mycket pengar jag ska ha med mig till USA. Hur jag ska ta farväl av alla här hemma.
 
Men nu är jag här och det är dags att börja tänka på allt. Eller ja det har jag väl gjort hela tiden sen jag skickade in min ansökan i somras. Men då behövde jag inte tänka på det, men nu, nu är det just det året då jag ska åka och det är dags att börja tänka, planera. Därför är det så otroligt jobbigt att det just nu bara är en massa väntan. Väntan på att få veta vart jag ska hamna, hos vilken familj. Väntan på att få börja göra mig redo på riktigt, börja köpa presenter, planera packning. En väntan på allt sånt som sker först när man fått sin värdfamilj. Och jag HATAR väntan. Väntan göra mig uttråkad. Jag vill röra mig framåt. Inte sitta hemma och vänta på att skolan ska börja igen så tiden går fortare och jag kommer närmre allt jag har framför mig. För det är ganska mycket. Ett antal 18-årsfirande, resor med mina bästa vänner, konserter som bara ligger och väntar på att få upplevas.
 
Men jag vet att jag egentligen inte borde längta så mycket. Man ska leva i nuet och bla bla men sanningen är att nuet är tråkigt. Det är händelselöst och bara fyllt av längtan så hur enkelt är det då? Därför är det betydligt lättare att gå i skolan än ha lov. För då måste jag tänka på nuet, inlämningar, prov, massa plugga att göra, jag får se mina vänner varje dag. Så ja jag saknar skolan helt enkelt. För när jag är tillbaka där då kommer allt bara rulla på och vips så sitter jag i en solstol på Gran Canaria med min bästa vän, har varit på Rhodos med tjejerna, sett One Direction live på Ullevi med bästa Amanda och det är dags att kliva på planet som ska ta mig till andra sidan av atlanten.
 
Så mycket som händer men egentligen så lite tid. Om mindre än nio månader så är jag inte ens kvar i Sverige. Det är helt sjukt. Det är många som frågar om när jag ska åka, om jag vet vart jag ska hamna osv. Och det är så himla roligt, men samtidigt blir jag chockad varje gång. Det blir som en liten verklighetsklocka som ringer i mitt huvud och jag känner mest ja just det ja, det är detta året det bär av. En av mina största drömmar ska uppfyllas. Är inte det rätt sjukt att kunna säga så? Att det är nu det ska ske? För drömmar känns alltid så avlägsna. De SKA kännas avlägsna. Det är ju ett slags mål som driver en framåt, som man lever för. Och nu ska en av bli verklig. Haha orkar inte med mig själv. Nu sitter jag här och tänker på när mitt utbytesår är över och hur det kommer att kännas då. Kanske ett tecken på att det är dags att sluta skriva? ;) Det var trots allt mer än en månad sen jag skrev något inlägg, så ja detta var väl ungefär vad som har snurrat i mitt huvud under den tiden också. 
 
God vad långt inlägg, men jag hoppas att ni står ut! Så ofta händer det ju trots allt inte haha. Men ska också passa på att önska alla ett gott nytt år och nu ser vi framemot ett händelserikt 2015. 
 
Kram.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: