Att Hantera Saknad

Under de två månaderna jag har varit här har jag inte haft speciellt mycket hemlängtan. Jag vill inte helt enkelt hem än, jag trivs med mitt liv här. Däremot saknar jag min familj extremt mycket. Jag tror inte man inser hur mycket ens familj betyder förrän man är ifrån dem så här länge, när man får lite perpektiv. Och saknaden är tuff. Jag har dagar, eller stunder som just nu då jag bara vill gråta ögonen ur mig för hur mycket jag saknar dem. Det behöver inte vara att något speciellt som har hänt, utan det räcker med att se en bild eller höra en låt för att saknaden ska bli nästan outhärdlig och det är för olika saker jag saknar olika gånger. Ibland är det mammas en miljon frågor man helst inte vill svara på efter en lång dag i skolan, ibland pappas kontrollfrågor eller när Karl är allmänt irriterande. Saker i vardagen, tryggheten, fredags middagarna, en kram innan jag går till skolan, helt enkelt de enklaste sakerna är de jag skulle kunna göra vad som helst för i dessa stunderna. 
 
Men saknaden betyder inte att jag vill åka hem, absolut inte. Det är en del av mitt år och det var jag beredd på, . Däremot vore det en lögn att säga att det inte är jobbigt och får mig att frågasätta vad i helv*te jag håller på med för det gör jag ibland. Men så tänker jag på alla männsikor jag träffat, allt jag fått uppleva och allt jag fortfarande har framför mig och hela mitt år makes sense. Det är trots allt i de tuffa stunderna vi växer som mest, och det är okej att känna så här. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: