Tankar

På senaste tiden har jag börjat tänka på USA och hur allt kommer att vara mer och mer. Det första är självklart värdfamilj och placering. Veta vart jag ska spendera mina tio månader, med vilka människor, på vilken skola etc. Men mer tankar har kommit om själva året nu. Just nu oroar jag mig mest för om jag kommer få några vänner, om jag kommer att ha någon att sitta med vid lunchen första skoldagen och massa annat sånt. Jag skulle inte påstå att jag är blyg som person men jag är heller inte den som börjar prata med främmande människor i skolan eller på fester. Det kommer nog vara min största utmaning i början. Jag oroar mig inte för kulturchockar eller att jag inte ska komma överens med värdfamiljen, men just vänner är något som känns som att det kommer vara lite svårare. Sen tror jag heller inte att det inte kommer att lösa sig, för det kommer det. Det är bara något jag har funderat på lite extra nu på senaste tiden. Kanske är det för att det bara är drygt tre månader kvar. Det är redan gått fem månader på det nya året vilket är helt sjukt.
 
Och på tal om vänner.....
 
 

Hoppet

Igår under en lektion hade jag fått ett samtal från YFU. Och ja hjärtat började slå väldigt fort och jag hade en puls som att jag sprungit en mil typ. Jag trodde att det kanske var min tur att få min värdfamilj nu för varför annars skulle de ringa? Men så var fallet inte och samtalet handlade om ett engelskatest man måste göra och bli godkänd på innan man får åka. Vilket ledde till en ganska stor besvikelse kan jag ju berätta. 
 
Så vad ska man säga, hoppet att få en värdfamilj snart lämnade ganska fort. Jag vet att det står på YFUs hemsida att de första får sina familjer i April och de flesta under sommaren, men när det finns andra som åkt med YFU tidigare år som har fått sina placeringar i Februari eller Mars går det inte att undgå att hoppas. Det är ungefär så läget ser ut och mer än så har jag inte att berätta. Känns som att jag har så otroligt upplyftande inlägg för tillfället haha, men jag har inget vettigt att skriva om helt enkelt och mina vänner klagar på hur dålig jag är på att uppdatera så vad gör man ;).
 
 

Det här med att vänta

Som jag länge skrivit så väntar jag i princip bara på att få min placering och värdfamilj vilket är jätte, jättejobbit och inte alls något jag tycker om men ja inte poängen just nu. Men i vilket fall så i vår facebookgrupp med massa utbytesstudenter så börjar fler och fler få sina värdfamiljer och lika glad som man är för deras skull lika avundsjuk blir jag. De kan redan nu börja planera och fixa, lära känna sin värdfamilj och se hur skolan ser ut. Följden av att se hur mycket de redan nu tycker om och klickar med sin värdfamilj blir att jag blir superstressad över hur mycket det känns som att jag missat skriva i mina dokument som används för att hitta min värdfamilj. Det känns som jag missat så himla mycket om mig själv för att jag ska kunna klicka med min värdfamilj. Dock är detta inget jag kan göra något åt, så vad återstår? Jo väntan.